Adenokarcinom är en typ av cancer som härstammar från de körtelceller i vår kropp – de celler som kan producera sekret (såsom slem, enzymer, hormoner etc.). Ordet “adeno” har latinskt ursprung och betyder “körtel”, medan “karcinom” är termen för maligna (elakartade) tumörer som uppstår från epitelceller. Adenokarcinom kan förekomma i lungorna, tjocktarmen (colon), bröstet, bukspottkörteln, prostatan, magen, livmoderhalsen (cervix) och i många andra organ.
Hur uppstår adenokarcinom?
Grov sett uppstår adenokarcinom när våra körtelceller “avviker från normen”. I vår kropp finns otaliga vävnader och celler, där varje del har sin egen funktion: vissa utsöndrar hormoner, andra producerar slem och ytterligare andra bidrar med matsmältningsenzymer. Cellerna arbetar under ett strikt kontroll- och balanssystem. När en cell åldras och fullgör sin uppgift, elimineras den genom ett självmordsprogram (apoptos) eller delas för att förnyas.
I vilka organ förekommer adenokarcinom oftast?
- Lungor
Bland de olika subtyperna av lungcancer är adenokarcinom den vanligaste formen bland icke-småcellig cancer. Särskilt hos personer som inte röker men ändå får diagnosen lungcancer är lungadenokarcinom det främsta histologiska alternativet.
- Tjocktarm (colon och rektum)
De flesta fall av cancer i colon och rektum är adenokarcinom. Vid denna cancer uppstår tumören ur de slemproducerande cellerna som täcker tarmens yta.
- Bröst
En stor andel av bröstcancer börjar i de körtelceller som bekläder mjölkkanalerna eller mjölkkörtlarna. Den typ som kallas “invasivt duktalt karcinom” är i själva verket en undergrupp av adenokarcinom.
- Bukspottkörtel
Då den största delen av bukspottkörteln består av exokrina celler som utsöndrar matsmältningsenzymer, klassas de flesta cancerformer i bukspottkörteln som “pancreatiskt adenokarcinom”.
- Prostata
Det “acinära adenokarcinomet”, som börjar i de sekretoriska cellerna i prostatakörteln, är den vanligaste cancertypen i detta organ.
- Mag
Vid majoriteten av magcancer är det störningar i de körtelceller som utgör magslemhinnan som är problemet.
- Livmoderhals (cervix)
Även om de flesta livmoderhalscancerformer är av skvamöst karcinomtyp, utgör adenokarcinom – som har sitt ursprung i körtelceller – också en viktig grupp.
Även om dessa cancerformer i dessa organ uppstår genom liknande mekanismer, finns det vissa skillnader när det gäller riskfaktorer, symtom och sjukdomsförlopp. Dessa skillnader ändrar dock inte den grundläggande egenskapen att adenokarcinom härstammar från körtelvävnad.
Vilka är symtomen vid adenokarcinom?
- Förändringar i aptit och viktkontroll: Oförklarlig viktminskning eller långvarig aptitlöshet kan vara ett gemensamt varningstecken vid många cancerformer.
- Uthållig trötthet och allmän svaghet: Långvarig trötthet kan indikera att kroppens metaboliska balans är rubbad.
- Smärta: Kroniska smärtor, såsom buksmärta, bensmärta, ryggsmärta eller bröstsmärta, kan beroende på vilket organ som är drabbat vara ett tecken på adenokarcinom.
- Funktionsstörningar: Exempelvis kan långvarig hosta, blod i slem eller andfåddhet ses vid lungadenokarcinom, medan förändringar i tarmvanor, som förstoppning eller diarré, kan förekomma vid tarmadenokarcinom.
- Lyssna alltid på din kropp: Dessa symtom kan vara signaler på att något är fel. När adenokarcinom upptäcks i ett tidigt skede blir behandlingen både enklare och resultatet bättre.
Vilka riskfaktorer underlättar utvecklingen av adenokarcinom?
Cancer är överlag en sjukdom med många faktorer. Det är sällan möjligt att tillskriva den en enda orsak, utan adenokarcinom uppstår genom en kombination av olika utlösande faktorer. Ändå är några kända riskfaktorer följande:
- Rökning
Rökning är inte bara en viktig riskfaktor för lungcancer utan även för cancer i bukspottkörteln och andra organ. De kemikalier som finns i cigaretter kan skada cellernas DNA. Detta kan liknas vid att utsätta en maskin vars kugghjul är benägna att rosta för en sur miljö varje dag – med tiden försämras mekanismen.
- Långvarig inflammation
Inflammation är en del av kroppens försvars- och reparationssystem, men om den blir kronisk kan den leda till permanent vävnadsskada. Exempelvis, när gastroesofageal refluxsjukdom (GERD) blir kronisk, kan det leda till en förändring kallad Barretts epitel i matstrupen, vilket i sin tur kan bana väg för esofagealt adenokarcinom.
- Övervikt och fetma
Att vara överviktig eller fet kan rubba hormonbalansen och leda till insulinresistens. Dessutom utsöndrar fettvävnad olika ämnen som triggar inflammatoriska processer, vilket särskilt kopplas till adenokarcinom i colon, bukspottkörtel, bröst och matstrupe.
- Genetisk och familjär benägenhet
Vissa genmutationer kan ärvas. Till exempel kan mutationer i gener som BRCA2 öka risken för pancreasadenokarcinom. Det är liknande hur en bristfällig elinstallation i ett hem ökar risken för att det ska uppstå “gnistor”.
- Kost och livsstil
En kost som är fattig på fiber, rik på rött och processat kött samt låg i frukt och grönsaker ökar risken för kolorektalt adenokarcinom. Brist på regelbunden motion och hög alkoholkonsumtion kan också snabba på utvecklingen.
- Vissa yrkesmässiga exponeringar
Personer som arbetar med kemikalier eller är ständigt utsatta för strålning kan ha en högre risk.
Vad kan man göra för att minska risken för adenokarcinom?
- Sluta röka: Om du röker är det största steget du kan ta att sluta. Att sluta röka minskar risken för cancer i många organ över tid.
- Var uppmärksam på kosten: En kost rik på grönsaker, frukt, fullkorn och baljväxter stärker kroppens motståndskraft och förmåga till cellreparation. Att undvika sockerhaltiga och processade livsmedel bidrar också till att bevara hormonbalansen.
- Fysisk aktivitet: Rekommendationen är minst 150 minuter måttlig eller 75 minuter intensiv fysisk aktivitet per vecka. Detta hjälper till att hålla kroppen i form och bidrar till viktkontroll.
- Regelbundna hälsokontroller: Särskilt om det finns en familjehistoria av liknande cancerformer eller andra riskfaktorer, kan regelbundna bilddiagnostiska och laboratorietester enligt läkarens rekommendation möjliggöra en tidig diagnos.
- Minska alkoholkonsumtionen: Överdriven alkoholkonsumtion kan vara en riskfaktor för flera organ, såsom bukspottkörtel och lever.
- Yrkesmässiga försiktighetsåtgärder: Om du arbetar i miljöer där du utsätts för skadliga kemikalier eller strålning, är det viktigt att använda skyddsutrustning och genomgå regelbundna kontroller.
“För mycket är skadligt, för lite är sparsamhet.” Detta talesätt är särskilt tillämpligt här. När vi njuter av livet har vi möjlighet att genom medvetna steg minska många risker.
Hur ställs diagnosen av adenokarcinom?
Vid diagnosprocessen tas först patientens anamnes och ett fysiskt undersökning genomförs. Beroende på misstanke utförs därefter diverse tester. För att diagnosen ska bekräftas är det nödvändigt att en biopsi tas och undersöks patologiskt. Biopsin möjliggör en mikroskopisk granskning av tumörcellerna. Genom att bedöma cellernas form, arrangemang och färgningsegenskaper kan patologerna fastställa diagnosen adenokarcinom.
Utöver detta är bilddiagnostiska metoder mycket viktiga för diagnos och stadieindelning:
- Ekokardiografi: Kan användas för att upptäcka bukmassor eller vissa laesoner i organen.
- Datortomografi (CT): Visar tydligt tumörens storlek, spridning och dess relation till andra organ.
- Magnetresonanstomografi (MRI): Ger särskilt klara resultat för detaljer i mjukvävnad och möjliggör detaljerad bilddiagnostik av organ som hjärna, lever och bukspottkörtel.
- Positronemissionstomografi (PET-skanning): En radioaktiv substans som liknar glukos används för att upptäcka aktiv tumörvävnad. Eftersom cancerceller delar sig snabbt och förbrukar mycket glukos, framträder detta som ökad aktivitet på bilderna.
Dessa metoder hjälper även till att bestämma cancerns stadium (utbredningsgrad). Precis som man studerar en karta för att besluta om resmålet, används dessa tester för att avgöra vilken behandling som är mest lämplig.
Vilka behandlingsmetoder används vid adenokarcinom?
Behandlingen av adenokarcinom består i princip av flera olika metoder. Vilken metod som väljs beror på tumörens stadium, det drabbade organet, patientens allmänna hälsotillstånd samt de molekylära egenskaperna hos tumören.
- Kirurgiskt ingrepp (operation):
Vid tidigt stadium eller lokaliserade adenokarcinom är kirurgi det första alternativet. Till exempel utförs ofta en lobektomi (borttagning av en lunglob) vid lungadenokarcinom. Vid koloncancer tas den drabbade tarmsektionen samt omgivande lymfkörtlar bort. Vid bukspottkörtelcancer kan en pancreatico-duodenektomi, känd som “Whipple-proceduren”, vara nödvändig. Syftet med operationen är att fullständigt avlägsna tumörvävnaden.
- Chemoterapi:
Chemoterapi kan ges före (neoadjuvant) eller efter (adjuvant) operationen. I avancerade fall används det för att krympa tumören och kontrollera spridningen. Behandlingen syftar till att döda snabbt delande cancerceller eller stoppa deras delning. Men, som talesättet lyder, “även den flyktiga fågeln får sin beskäring”, vilket innebär att även friska, snabbt delande celler kan påverkas. Detta kan leda till biverkningar såsom håravfall och illamående.
- Radioterapi (strålbehandling):
Radioterapi syftar till att döda cancerceller med högenergetiska strålar. Den appliceras lokalt på ett specifikt område och kan användas för att eliminera mikroskopiska celler som finns kvar efter operationen eller som en icke-kirurgisk behandling. Speciellt vid vissa adenokarcinom, såsom rektalcancer, kan den kombineras med kemoterapi.
- Riktade terapier (targeted therapy):
Vid vissa typer av adenokarcinom har specifika genmutationer eller proteindrivna mål identifierats. Exempelvis, vid lungadenokarcinom används läkemedel som blockerar EGFR- eller ALK-mutationer om dessa finns. Detta kan liknas vid att rikta in sig på cancercellernas “svaga punkt”, så att de friska cellerna skadas i mindre utsträckning.
- Immunterapi:
Målet med immunterapi är att stärka kroppens immunsystem så att det kan bekämpa cancercellerna. Särskilt läkemedel som påverkar immunkontrollpunkter, såsom PD-1, PD-L1 och CTLA-4, ger mycket goda resultat vid vissa adenokarcinomer. Här tas cancercellernas “kamouflage” bort, vilket gör att kroppens eget försvar kan aktiveras.
- Kombinerade behandlingar:
I många fall planeras kirurgi, kemoterapi, radioterapi, riktade terapier och immunterapi antingen sekventiellt eller samtidigt. Denna kombinerade strategi kan liknas vid att omringa tumören från flera håll.
Valet av behandling baseras inte bara på tumörens stadium, patientens ålder och allmänna hälsotillstånd, utan även på genetiska testresultat och tumörens molekylära profil.
Hur hanterar man biverkningarna av behandlingen?
Behandlingen av adenokarcinom, särskilt när metoder som kemoterapi och radioterapi används, kan ge upphov till olika biverkningar. Intensiteten av dessa biverkningar varierar från person till person. En patient kan uppleva mild illamående vid kemoterapi, medan en annan kan få mer uttalade biverkningar såsom håravfall, aptitlöshet och trötthet.
- Illamående och kräkningar: Kemoterapiläkemedel angriper snabbt delande celler, men kan även påverka den känsliga slemhinnan i mag-tarmkanalen. I sådana fall kan illamående-läkemedel ges, och lättare måltider med frekventa, små portioner kan vara till hjälp.
- Håravfall (alopeci): Hårsäckarna är snabbt delande celler och är känsliga för kemoterapi. Vid vissa behandlingar är håravfallet tillfälligt och håret växer ut igen när behandlingen avslutas.
- Trötthet och allmän svaghet: Under behandlingen förbrukar kroppen mycket energi. Att upprätthålla en god sömn och, om möjligt, göra lättare motion kan hjälpa till att stimulera blodcirkulationen.
- Munsår (stomatit): Speciellt munslemhinnan kan skadas under kemoterapi. Användning av mjuka tandborstar och alkoholfria munsköljmedel rekommenderas.
- Hudreaktioner (vid radioterapi): I det område där strålning appliceras kan brännskador, rodnad och torrhet uppstå. Det är viktigt att ta hand om huden med fuktgivande krämer enligt läkarens råd.
Att hantera biverkningarna under behandlingen bör ses som en del av hela behandlingsprocessen, och det är viktigt att ha nära kontakt med läkare, dietist och sjuksköterska. Det kan liknas vid ett maraton: tröttheten är oundviklig, men med stöd och rätt metoder är det hanterbart.
Hur ser uppföljningen ut efter behandlingen av adenokarcinom?
Att uppnå framgång med cancerbehandling handlar inte enbart om att operationen eller läkemedlen fungerar. I efterbehandlingsfasen är regelbundna kontroller och tester nödvändiga för att tidigt upptäcka eventuella återfall. Uppföljningsprogrammen varierar beroende på behandlingen och patientens tillstånd, men inkluderar vanligtvis följande steg:
- Fysisk undersökning och uppföljning av symtom: Det utvärderas regelbundet om symtom har återkommit, hur patientens allmänna hälsa är och om det finns tecken på viktminskning.
- Blodprover: Vid vissa typer av adenokarcinom kan tumörmarkörer (såsom CEA, CA 19-9, CA 15-3) följas upp.
- Bilddiagnostiska metoder: Specifika områden i kroppen eller det opererade organet kontrolleras regelbundet med hjälp av CT, MRI eller PET-CT.
- Vid behov, fortsatt immunterapi/riktad behandling: Hos vissa patienter kan ett långsiktigt läkemedelsregime planeras som en del av underhållsbehandlingen.
Uppföljningsfasen är lika viktig som den tidiga upptäckten av cancer, eftersom en tidig identifiering av ett återfall ger möjlighet till en ny effektiv behandlingsplan.
Är det möjligt att skydda sig mot adenokarcinom?
Det är inte alltid helt möjligt att “skydda sig” mot adenokarcinom, men att anamma en hälsosam livsstil med beaktande av riskfaktorer kan göra stor skillnad. Vid vissa cancerformer erbjuder screeningtester möjligheten till en tidig diagnos. Exempelvis kan regelbunden koloskopi från 50 års ålder hjälpa till att upptäcka kolonpolyper innan de blir cancerösa. På samma sätt, om det finns en familjehistoria av bukspottkörtel- eller bröstcancer, är det klokt att utnyttja genetisk rådgivning och regelbundna bilddiagnostiska undersökningar med till exempel ultraljud eller MRI.
Personer med kronisk reflux i matstrupen eller de som använder mycket alkohol och tobak kan markant minska sin risk för esofagealt adenokarcinom genom att minska eller sluta med dessa vanor samt, vid behov, upprätthålla en regelbunden refluxbehandling med medicin.
Det finns många vetenskapliga studier som visar att även i de situationer vi ibland uppfattar som “ödesdigra” kan livsstilsförändringar sänka riskerna. Därför är det bästa tillvägagångssättet att utan att falla i hopplöshet, ta medvetna steg för att skydda vår hälsa.
Finns det nya framsteg inom behandling av adenokarcinom?
Onkologi är ett ständigt föränderligt och dynamiskt område där nya upptäckter görs varje år. Även inom behandlingen av adenokarcinom har viktiga framsteg gjorts, särskilt inom följande områden:
- Nya immunterapiläkemedel och kombinationer
- Personligt anpassad behandling (personalized medicine)
- Smarta molekyler och antikropps-läkemedelskongjugat
- Minimalt invasiva kirurgiska tekniker
- Vävnads- och vätskebiopsier
Att leva med adenokarcinom: Är psykologiskt och socialt stöd nödvändigt?
Liksom vid alla cancerförlopp påverkar adenokarcinom inte bara kroppen utan även känslor och det sociala livet. Under och efter behandlingen kan patientens moral och motivation variera kraftigt, och tecken på stress, oro och till och med depression kan uppstå. Här spelar psykologiskt stöd en avgörande roll.
- Specialiserade psykologer eller psykiatriker kan, vid behov, ge stöd med hjälp av medicinering och terapi för att reglera känsloläget samt kontrollera ångest eller depression.
- Stöd och förståelse från familj, vänner och närstående underlättar att ta sig igenom denna period. Att dela sina upplevelser och känna att man inte är ensam stärker den emotionella sidan av behandlingen.
- Erfarenhetsutbyte med andra som har genomgått liknande processer är ovärderligt, då dessa grupper kan erbjuda ett brett nätverk av praktiska råd och emotionellt stöd.
- Program som inkluderar hälsosam kost och lättare fysisk aktivitet under och efter behandlingen bidrar både till ökad fysisk motståndskraft och ger psykologisk styrka.
